Det har varit en stor dag för mig i helgen då jag för första gången cyklade MTB-Vättern och jag gjorde det bra. 50 km var loppet i varierad terräng och min sluttid blev 2:04.
Strax före 17:10 åkte jag fram till repet i startfållan för att
vara beredd när det var dags för mig att cykla. Jag blev intervjuad
av speakern innan repet drogs och vi pratade lite om hur länge jag
hade cyklat mtb, om jag hade cyklat loppet förr, om jag hade något
mål med dagens lopp. Mitt svar var att jag började cykla för ca
3,5 år sedan, att det var första loppet för mig och att jag hade
målet att cykla under 2,5 timmar och om det gick riktigt bra så
kanske jag skulle klara det på 2.15 och det gjorde jag ju, med råge.
De första kilometerna kunde jag ligga på rulle, det var bra för det blåste ganska rejält. Jag tyckte egentligen att jag kunde köra fortare men tänkte på min sambos råd att det är bra att ligga efter en cyklist, vila benen denna första raksträcka på asfalt innan skogen nalkades.
Jag körde på och för en liten stund körde jag ihop med en annan cyklist, han tyckte det var bra att åka med mig eftersom jag kände till när det kom upp och sen nedförsbackar, att jag visste hur banan var. Vi sa hejdå till varandra efter ett tag och resten av loppet körde jag i stort sett helt själv förutom att en del starka cyklister körde om i uppförsbackarna då jag tog det lugnare för att spara på benen och på energin.
Jag kände mig stark runt hela loppet och jag tittade vad min snittid låg på efter olika delar av banan. Det såg bra ut, jag skulle klara över 22,5 km/h och då också klara loppet på under 2:15.
Det var en del folk som stod och hejade och peppade runt banan och på några ställen spelades det på trummor och många andra instrument. Uppe på Oakly Hill spelades det bra hög musik som gjorde det lättare att fortsätta, nästan i takt till musiken. När jag hade kommit till gärdet i Marieberg visste jag att det efter denna stigning bara va ca 8 km kvar till mål. Jag cyklade ifatt en från vår cykelklubb i MAIF som jag cyklar för, vi småpratade lite uppför backen och jag sa att nu är det inte långt kvar. Efter ett tag tittade jag bakåt men såg inte någon cyklist och då det var lättåkt så körde jag på som tusan sista biten före målet. Jag var glad när jag körde över mållinjen, fick medaljen och åkte fram till min underbara sambo, som redan hade kommit i mål, samt gav kramar till mina vänner som väntade på mig. Efter blev det lite häng och prat med andra från klubben och det verkade som att alla hade upplevt loppet positivt och mer därtill.
© Ramona Karlsson
