Nu är det en vecka sedan jag stod vid starten i Transstrand för att cykla till Mora. Jag har börjat acceptera att det inte blev som jag hade tänkt mig.
Jag hade vilat, kolhydratladdat, haft väckningspass och förberett både mig och cykeln väl men detta var det tuffaste lopp jag någonsin kört. Mycket värre än förra året då väderförhållandet var mycket sämre, mina ben höll inte, de ville inte vad jag ville.
Jag stod vid starten i Sälen och det var dags, de räknade ner 3, 2, 1 KÖR.
Det kändes mycket bra de första kilometerna då vi åkte efter fyrhjulingen fram till den första backen. Jag cyklade på, det gick lite segt men det kan det ju göra i början innan benen kommit igång tänkte jag. Många åkte förbi mig men jag försökte att inte tänka så mycket på det.
Väl i Risberg där min man stod och langade vätska sa jag att det var jättetufft och jag kunde inte koncentrera mig så jag tappade flaskan. Jag var redan 10 minuter efter från föregående år. Tankarna mal i mig, hur ska jag orka?
Under hela loppet fick jag kämpa i varje liten uppförsbacke men sen när jag åkte plant och utför kändes det helt okej igen.
Nästa langning var i Oxberg, 19 minuter efter från föregående år.
Jag fick kämpa, jag mådde, illa, körde mestadels själv fram till målet i Sälen. Tiden blev 4h 13 min, 14:e plats av damerna och 3:a i W45.
26 minuter längre tid men jag var glad och stolt över att jag genomförde loppet och inte bröt, hade tankarna på det många gånger men jag ville ha min medalj.
Idag så kan jag tänka som så att jag inte hade kroppen på min sida och att det är när man får kämpa och slita som en varg, det är då som man verkligen är värd den där medaljen.
Till alla er som cyklade, ni är så bra, grattis. Vi är alla vinnare.
Nu får jag se framåt, bort med det gamla, in med det nya.
Ett riktigt tufft race i år för mina ben men jag kom i mål
© Ramona Karlsson
